Troligen finns det svenska och skandinaviska författare som väver in frågor om tro, undran och religion med människans existentiella villkor och tillvaro på ett fantastiskt sätt. Och troligen är anledningen att jag inte kommer att tänka på någon just nu den att jag behöver läsa mer samtida skandinavisk litteratur. Mitt intryck är ändå att religion hos nutida nordamerikanska författare inte har en så fullt undanskymd tillvaro som i Sverige – och om litteratur på något sätt speglar det samhälle där den uppkommer och publiceras i så är det kanske inte konstigt att religion möjligen osynliggörs inom skönlitteraturen och urvalen som görs där. Snarare är det så att religion hos vissa författare verkar vara en utgångspunkt för fruktbart och kreativt litterärt skapande. Marilynne Robinson är kanske den som de flesta känner till, och uppskattar. Men då jag inte riktigt blev gripen av Gilead, eller riktigt gick igång på de resonemang och existentiella frågor som kommer upp i den romanen så vill jag lyfta fram en annan författare som verkligen lyckades med det, Barbara Kingsolver.
Barbara Kingsolver är en etablerad och för många säkert en välkänd författare. Jag är över huvud taget lite ”slow on the uptake,” som det heter, när det kommer till nyheter. Kanske är jag även helt fel ute med att ge boktips nu när semestern är över och jobb och skola sätter fart på riktigt, men jag vill ändå ge lite lästips här för den som, likt jag, uppskattar romaner med existentiellt djup.
I Barbara Kingsolvers mest kända bok, The Poisonwood Bible (sv. Giftträdets bibel) får vi följa missionärsfamiljen Prices vistelse i Kongo. Den är berättade genom modern och döttrarna som alla har olika perspektiv och upplevelse av sin tid där. Nathan, fadern, är predikant och krigsveteran från andra världkriget och flyr till snarare än dras (eller kallas) till Afrika för att ”frälsa Afrika till Jesus.” Här får man se hur destruktiv den amerikanska evangelikala kristendomen kan vara för såväl en familj som ett samhälle, i varje fall vissa aspekter av den. Kanske är det främst en religionskritik, men en nyttig sådan. Men frågan väcks ständigt om vad tro innebär och om det är Nathans egna demoner som leder familjen i fördärvet eller om det ligger något tudelat i själva kristendomen i sig.
I could never work out whether we were to view religion as a life-insurance policy or a life sentence. I can understand a wrathful God who’d just as soon dangle us all from a hook. And I can understand a tender, unprejudiced Jesus. But I could never quite feature the two of them living in the same house. You wind up walking on eggshells, never knowing which… is at home at the moment. – Poisonwood Bible
Frågan är lika gammal som Markion själv och Kingsolver lämnar den, trots citatet, i mångt och mycket frågan obesvarad och The Poisonwood Bible ger inte heller några enkla svar om mission eller kristen tro – andra missionärer får framträda i helt annat ljus än Nathan Price.
Man märker dock en dragning till en slags naturmystik hos Kingsolver och den får en än mer framträdande roll i hennes bok Prodigal Summer (sv. Sommarens rikedom), men här i formen av ekologiskt tänkande snarare än några spiritualistiska undertoner. Naturen är dock i allra högsta grad vid liv i Prodigal Summer. Den är snarast påträngande för läsaren, precis som honungen för församlingsmedlemmarna när den i sommarhettan smälter i och tränger ut ur väggarna i det lilla kapellet på grund av att de har utplånat bisvärmarna med gift. Allting hör ihop.
Solitude is a human presumption. Every quiet step is thunder to beetle life underfoot, a tug of impalpable thread on the web pulling mate to mate and predator to prey, a beginning or an end. Every choice is a world made new for the chosen. – Prodigal Summer
Bland invånarna i det lilla samhället södra Appalacherna så är det de som avviker som vi får följa. Utöver naturen är nämligen normerna mycket påträngande och påtagliga här, normerna om att odla tobak, att sköta sitt land som man alltid gjort, att bilda familj på sättet som det alltid gjorts och att se på naturen och vilda djur som just inkräktare. De som bryter mot dessa normer blir och är främlingar, men också så mycket mer intressanta att följa (och för den som läser Judith Butler vet vi att normen behöver sitt abjekt och vice versa). På många sätt blir kanske bilden av den appalachiska bonden stereotypt, och han eller hon får stå för den traditionella amerikanske kristendomen som åter igen får sig en släng av sleven. Men det finns nyansrikedom och gott om möten i de olika berättelserna och karaktärerna som Kingsolver väver samman mästerligt här. Kingsolver vill värna om mångfalden (hon är biolog) och visa på alltings samspel och detta verkar även, för Kingsolver, påverka vad som gynnar mänskliga relationer och i dessa relationer finner vi även frågor om tro och religion.
Det är, t ex, på grund av sin mångsidiga religiösa bakgrund som den unga änkans situation kan förändras. Det finns en ständig diskussion om vad skapelsen kan tänkas innebära och Guds relation till den. Det befriande här är att Kingsolver ändå verkar söka sig emellan polariseringen mellan amerikansk kreationism och fundamentalistisk biologism här för att hitta en väg ut. Kanske var det för att jag läste boken när våren var som vackrast, men jag blev nästan förtrollad av världen Kingsolver skapar här och hur försoning mellan natur och människor och människor och människor sker i symbios, utan förenkling och det religiösa perspektivet bidrar med ett djup till frågorna om försoning och natur. Att Kingsolver själv sedan hävdar att religion är något man, likt underkläder, bör hålla sig närmst sig själv är lite märkligt, men författare och verk säger inte alltid samma sak.
För jag funderar ändå på om en författare inte blir väldigt mycket fattigare i sin konceptuella verktygslåda om man inte låter religionen och teologin, försoning är trots allt ett mycket teologiskt ämne i mitt tycke, vara en del av sitt skrivande? På vilket sätt kommer religion och tro in i svensk och skandinavisk litteratur? Får religiösa och teologiska frågor bidra med ett djup till de relationer och tema som behandlas i romanen, eller blir tro och religion snarare en behändig ”deus ex machina” som författaren kan ta till när den vill framställa en karaktär i något visst ljus? Det vore trevligt om jag får upptäcka att det är det förstnämnda som stämmer på svensk litteratur, tips tas tacksamt emot, men min föraning är att det snarare är det senare som är sant. Religion är i mångt och mycket en statist för många i det svenska samhället, men Kingsolver visar vad som kan hända om man låter frågor om tro och religion bli del av handlingen – lite fler ”talroller” för religionen efterfrågas i skönlitteratur såväl som i det svenska samhället. Det berikar.